Kan se mig själv som lärare

Idag är det min sista dag på jobbet. Det kanske kommer dyka upp lite vikarie jobb här och där men inget på längre tid. Så är läget just nu.Terminen har cirka två veckor kvar och mitt arbete på skolan är gjort.

Jag är både ledsen och glad. Glad över den tiden jag har haft på skolan och alla trevliga människor jag har fått lära känna. Ledsen för att det är över och nu gäller jobbsökning igen. Men jobbsökningen har jag gjort sen under hela tiden, jag var ju medveten om mitt kontrakt.

Men nu är det dags att börja ett nytt kapitel och avsluta det här. Lite skrämmande att vända på bladen och börja ett nytt främmande kapitel. Det känns kul och spännande också. Att jobba som lärare har fått mig att utvecklas enormt. Öppnat dörrar som jag inte visste existerande. Det har även dragit fram nya sidor och egenskaper av mig som jag inte trodde fanns. Jag har fått lära känna mig själv på ett helt annat sätt, jag känner mer mogen och mer vuxen!

Möjligheterna är många. Jag älskar fortfarande att skriva även om jag inte haft så mycket tid för det på sistone. Men varför älskar jag att skriva? Jo, för jag har så mycket att säga och så många jag vill påverka. Men det kan jag också göra genom min roll som lärare. Jag drömmer om att göra inflytande på människor, få dem att öppna ögon och leva sitt liv till fullo. Nu har jag insett det att det finns andra medel och kanaler som tillåter mig förverka mina drömmar. Skolan.

Min framtida vy har förändrats. Jag vill lära mig mer för att lära ut för att påverka. Jag kan föreställa mig själv som lärare. Kanske kan jag kombinera det med mitt skrivande? Lära elever och inspirera dem till att skriva och använda sin yttrandefrihet. Våga vara sig själv och stå för den man är och det man tror på!

Allt du gör och inte

Allt du gör och inte gör påverkar din omgivning. Ibland kan man glömma att det man inte gör, det man inte säger påverkar i allra högsta grad människor.

Det låter kanske lite konstigt men jag ska förklara.

När man ser att någon gör fel eller någon far illa så tycker jag att alla har skyldighet att säga ifrån:

Hur många har sett någon snatta och inte sagt till? Hur många gånger har du sett att någon fuskar och inte gjort något åt det? Hur många gånger har du ingripit vid ett slagsmål? Har du någonsin sagt till kassörskan att hon glömde slå in en vara?

Varför gör de flesta inget och håller tyst? För att vi ska sköta oss och det inte är vårt ansvar. Vi är konflikträdda och vågar inte göra något. Oavsett om du är en förälder, en lärare, en receptionist, eller en människa helt enkelt som finns på plats när det sker.

Om vi alla skyller ifrån oss och struntar att ingripa, vad är det för signaler vi förmedlar? Att det är ok, att ingen bryr sig? Kanske är det du som behöver någon nästa gång. Någon som säger ifrån och intervenerar.

Det finns ju en gräns, man ska inte ta lagen i egna händer! Poliser, vakter och andra har som yrke att se till att det blir tryggt och att de som gör fel får stå för konsekvenserna.  Men oavsett det finns det  orättvisor och man kan bli illa behandlad.

Då hänger det på oss. Sedlighet och moral bör ligga i grunden. Hur ska vi annars känna oss trygga? Det är vårt mänskliga och samhälliga ansvar och skyldighet

Det är vi som gör samhället.

Fett ger kroppen energi

Förra veckan höll jag teorilektioner om näringslära med mina elever. Det är ett jätteviktigt moment, tycker jag. På tv och andra medier pratar mycket om mat och vad som är nyttigt och vad som anses vara ohälsosamt. Det är lätt att man tar till sig information utan att tänka på hela konceptet och då blir det oftast fel.

För någon dag sedan visade de en dokumentär om bland annat frukost på Kunskapskanalen. Dokumentären är ifrån Storbritannien men den hade lika bra kunnat vara från Sverige. Den lägger en stor vikt på hur viktig frukosten är för unga. Men frukosten är essentiell för alla. De gjorde olika experiment, ett av dem handlade om koncentration och fokus. Halva klassen åt frukost och den andra hoppade över måltiden. Det visade sig att de som åt frukost kunde koncentrera och fokusera sig bättre än de som inte åt.

Det finns också studier som tyder på att de som har bäst BMI (body mass index) äter frukost. Nästa fråga är då vad är hälsosam frukost? Flingor är ett väldigt populärt alternativ för både barn och ungdomar. Även om många produkter marknadsför sig som hälsosamma och har låg fetthalt bör man alltid läsa näringsvärdet, som oftast står på baksidan.

Åter till flingor, det finns hur många sorter som helst. De som riktar sig mot barnfamiljer brukar vara berikade med vitaminer, mineraler, fibrer och annat viktigt för växande barn. Men dessutom innehåller de också en hel del socker. Men enligt dokumentärer så är det bättre att äta sockrade flingor och få i sig all viktig näring än ingen frukost alls.

Många vet inte att fett behövs för att kroppen ska kunna tillgodogöra sig vitaminer och att fett ger kroppen energi. Jag förespråkar absolut inte snabbmat. Det finns nyttiga och onyttiga fetter. De som innehåller omättade fettsyror är bättre. (Mjukt och flytande fett)

Jag tycker inte man ska utesluta ett enda näringsämne. Våra näringsämnen är proteiner, kolhydrater, fetter, vitaminer, mineraler och en jätte viktig som de flesta glömmer -vatten. Det handlar om att ha en balanserad kost. Äta enligt tallriks modellen och ditt energibehov.

Förutom mat och näring behöver kroppen rörelse. Det hjälper oss att hålla våra organ i form och stärker vårt immunförvar. Musklerna behöver motion för att växa. Man orkar helt enkelt mer och mår bättre psykiskt och fysiskt bättre

Mitt sista råd är att inte lyssna för mycket på vad som sägs på tv och i andra medier. Ät en balanserad kost, hoppa inte över frukosten och motionera gärna.

Lycka till!

Det får aldrig vara nog!

Igår spelades matcher i det spanska ligan. Den kanske viktigaste matchen för mig var mötet mellan Barcelona och Osasuna. Det blev ytterligare en vinst för Barcelona. Men den här gången var det inte stjärnan Messi som stod bakom segern.

Zlatan Ibrahimovic tänker de flesta svenskarna på när de hör någon nämna Barcelona. Han har fått mycket kritik för sin måltorka. Han är inte längre på topp. Men igår reste han sig igen och slog bollen i mål.

Varför skriver jag om detta då? Jo, för att de flesta av oss har varit i Zlatans skor, inte i hans fotbollsskor. Men i hans situation. Man kämpar på och gång på gång missar man. Man gör sitt bästa men ibland kan man inte få till det.

Varför försöker vi då? Hur många gånger missar vi målet och chanserna vi får? När får det vara nog? Aldrig! Aldrig!

Vad det än handlar om ska man inte ge upp! Även om alla dörrar stängs för dig och vägarna blockeras. Ta dig samman och gå över hindret. Om du inte gör det själv finns det ingen som kan hjälpa dig. Visst det är skönt med stöd och det stärker både vår självkänsla och självförtroende. Men i grund och botten måste man ta saken i egna händer eller i Zlatans fall i egna fötter.

Men ibland handlar det om ett mentalt tillstånd som står i vägen för din bästa prestation. Man låter pressen störa koordination för kroppen och man kan inte göra sitt bästa. Ibland får man inte chansen heller att visa vad man går för.

Zlatan blev ju petad i mötet mot Stuttgart, han hade kanske gjort två mål men det kommer vi aldrig veta. Men oddsen var ju inte på hans sida. Det jag försöker säga är att kämpa för det ni tror på. Tror du inte på dig själv, kommer ingen annan göra det heller.

Ska strax titta på matchen mellan Real Madrid och Getafe. Vem vinner?

Laddat batterierna i Malmö

Tänkte bara ge en kort uppdatering: Precis efter jobbet i början av mars åkte jag till Malmö! Det var helt underbart. Det känns som jag laddade mina batterier. Syskonbarnen har växt något otroligt sen sist och de har gjort jättefina teckningar till mig.

Det fanns ingen snö i Malmö men ofattbara vindar. Det kändes ändå som en minisemester ifrån snön. Efter en knapp vecka var det dags att åka igen och som vanligt gick tiden alldeles för snabbt.

Under helgen hade jag feber och ont i halsen. På måndagvällen åkte jag in till Örebros jourmottagning för att febern kom tillbaka och det var till och med plågsamt att svälja saliv, så ont hade jag i mandlarna. Det var halsfluss inte speciellt kul men jag fick penicillin.

Jag stannade hemma på tisdagen men på onsdag var det dags att jobba igen. Jag längtade faktiskt. Jag har nog glömt att nämna att mitt jobbkontrakt är förlängt  till den 26 maj. Men tiden rinner iväg redan nu tycker jag!

Ni får ha det så bra - vi hörs snart igen! Visst är det skönt med lite sol?! :)

Grattis på födelsedagen, lille Omar!

Idag känner jag mig rätt så nere. Jag hade tänkt åka ner till Malmö och överraska familjen när de firar min systers sons allra första födelsedag. Men vår bil är på reparation och tågen kan man inte räkna med. Dessutom är snön förfärlig just nu och SMHI har varnat för oväder. Det gör mig väldigt ledsen...

Jag saknar min familj obeskrivligt mycket för varje dag som går. De har en bit av mitt hjärta och min själ, därför kan jag aldrig känna mig hel här hur bra jag än trivs.

Men jag ska torka bort mina tårar och hoppas på bättre tider främst på bättre väder. Hela nästa vecka är jag ledig eftersom det är sportlov så det hade passat perfekt att åka ner. Jag får hålla tummarna att jag får goda nyheter på måndag, att bilen är klar och att vädret är någorlunda bättre.

Förresten jag tar tillbaka att jag tycker om vintern och snön. Vi fick vinter och snö redan i november och nu är det bara för mycket. Igår när jag var på väg till jobbet var snön upp till mina knän och det var så ansträngande att ta sig till tågstationen. Det kändes som man gick i vatten. När jag var på väg hem efter jobbet var tåget en timma försenad och precis innan Kumla stationen fick tåget stopp.

På nyheterna berättade SJ om sina nya planer för försenade tåg. Mest drabbade är tågen mellan Stockholm och Malmö, där 48 procent av tågen var försenade förra månaden. Inte så lockande för mig att ta tåg då. De har höjt ersättning för de drabbade. Men signaler och banor kan varken SJ eller någon annan än Banverket har ansvar för.

Jag längtar till att snön smälter och våren börja blomma fram. Den här vintern är bara farlig och deprimerande. Var därför försiktig när ni går ut, det är farligt även till fots.

Sköt om er! Vi hörs snart, förhoppningsvis med goda nyheter, håll tummarna för mig!

Med vänlig hälsning Sara

Ursäkta, men nu är jag lärare!

Klockan har precis passerat 01.30 och jag känner mig jättetrött och sömnig. Men jag måste skriva detta först.

Jag har saknat er, mina kära läsare på Kumlanytt. Det känns som jag har svikit er och försummat er, oavsiktligt såklart. Ni är säkert nyfikna varför jag  varit tyst och frånvarande på sistone. Jag ber om ursäkt att jag inte hunnit skriva, något jag verkligen älskar att göra. Jag är ledsen att jag inte ens har  hört av mig på Alla hjärtans dag, fy på mig!

Men jag har en bra ursäkt, jag har fått jobb! Ni vet ju själva hur mycket jag har kämpat och slitit för att få ett hederligt jobb. I nuläget jobbar jag som hemkunskapslärare på en väldigt trivsam skola. Nej, jag har aldrig jobbat som lärare. Dock har jag haft olika projekt på ett par skolor men har då haft läraren som projektledare. Så yrket är inte helt främmande för mig.

Jag är väldigt tacksam över att jag har läst kommunikation på högre nivå och psykologi. Det visade sig att det faller mig naturligt. Att stå inför en klass och prata, att lära ut. Vem kunde ana?

Visst, min stora syster Hiefa sa faktiskt till mig en gång för länge sedan att jag hade passat som lärare. Men då skrattade jag. Idag skrattar jag också - för att det är så kul och jag hade ingen aning om att det skulle vara så tillfredsställande och givande.

Det känns som jag har jobbat med detta sen en tid tillbaka, ett par år liksom.  Men det var lite nervöst i början. Eleverna är underbara och många är nyfikna på mig, vart jag kommer ifrån och så. Det tycker jag är trevligt, för då lär vi känna varandra bättre och får större förståelse.

Tiden bara rusar iväg på lektionerna, jag hinner inte säga hej föränn det blir dags för att tacka för dagen och släppa iväg eleverna. Otroligt!

Under en väldigt kort tid har jag fått äran att träffa och lära känna många människor, inte bara elever men också personal. Jag ser fram emot kommande dagar men håller tummarna att tiden inte passerar allt för snabbt.

Ni får ha det så bra, jag lovar att höra av mig bättre och berätta hur det går. Ta hand om er och klä er varmt.

Med varma hälsningar, Sara

Kattplågaren behöver hjälp

Den sjätte april 2009 skrev Kumlanytt om Kumlabon som nu åtalas för djurplågeri. Under förra året hittade polisen i 57-åringens hus 18 döda katter. Huset var fullt med kattavföring på de 30-40 cm djupa tidningarna och på andra ställen. Lukten var kvävande och enligt polisen var det, det värsta de hade sett.

Här är en länk på artikeln om ni vill läsa mer, http://www.kumlanytt.se/sokning.php?misc=search&subaction=showfull&id=1239025097&archive=1249819020&cnshow=news&ucat=1&start_from=&

57-åringen nekar till djurplågeri men erkänner brott mot djurskyddslagen. Det var först efter ett år av misstankar om misskötsel som länsstyrelsen besökte huset. Den hemska synen från fönstren gjorde så att inspektörerna valde att med hjälp av polisen ta sig in i huset. De två katter som hittades vid liv fick avlivas av veterinär eftersom man ansåg att de var förvildade.

Enligt Närkes Allehanda hade mannen dödat katterna med råttgift när katterna hade förökat sig utom hans kontroll. Det var den enda utvägen menar mannen. En av katterna har nu obducerat, och veterinären kunde inte avgöra om katterna hade lidit eller inte.

Bilden jag fick fanns på den här länken http://na.se/nyheter/kumla/1.711153--det-varsta-vi-har-sett-

Det är många som flitigt kommenterat artikeln. Det är givetvis fruktansvärt vad som har hänt. I huset  kan varken ett djur eller ens en människa bo, det ser så otäckt och otänkbart ut. Men den här mannen har inte kunnat ta hand om djuren på ett bra sätt och  inte ta hand om sig själv heller. Om man lever i sådant skick kan man inte må bra.

Man kan fråga sig varför han inte har försökt få hjälp med djuren speciellt när han kände att situationen gick överstyr. Djuren kan ju inte försvara sig eller klaga på hur de lever. Det är kattägarens ansvar att se till att djuren mår bra och får det de behöver.

Det handlar om liv, det spelar ingen roll att det rör sig om katter. Man ska inte ta sig an uppgiften med djuren om man saknar kunskap och förstånd. 57-åringen behöver nog hjälp själv, behöver någon som tar hand om honom. Bilden var skräckinjagande så ska man inte behöva ha det.

Sen kan man ta diskussionen med råttgift. Det många använder på råttor också. Det är inte så många som reagerar om råttorna har lidit eller inte av giftet, är det för att de anses vara skadedjur och katter som sällskapsdjur? Det känns inte riktigt rättvist.

Det jag tyckte var så hemskt är att mannen hade kvar de döda katterna samt att de andra katterna hade börjat äta på kattliken som befanns i olika stadier av förruttnelse.

Sen kan man också fråga sig varför länsstyrelsen dröjde ett helt år innan de kunde ingripa. En förklaring var att de inte kunde få tag på mannen, men säger det inte ett och annat om fallet?

Jag hoppas att alla i samhället är uppmärksamma på sådana fall, om man ser att något djur far illa att man tar ansvar och anmäler det. Om man till exempel ser att grannarna eller någon annan inte tar hand sina husdjur och har misstankar om misskötsel så har man skyldighet att säga ifrån, det tycker jag!

Ett fall att fundera över

Jag såg artikeln på Aftonbladet och rubriken löd: Vill lämna tillbaka adopterade sonen.

Jag ska berätta historien så att ni som inte läst den hänger med.: Makarna Wescott i USA adopterade en son för två år sedan, han var då nio år. Nu vill de ”återlämna” pojken till staten och hävdar att de inte klarar av honom. Pojken har aggressivt beteende och påstås har dödat husdjur och misshandlat andra barn. Adoptivföräldrarna hittade knivar och tändare gömda under pojkens madrass.

ABC News skriver att adoptivsonen bland annat har han fått alkoholskador som foster, lider av posttraumatiskt stressyndrom, depressivt syndrom och beteendestörningar. Under snart ett år har pojken befunnits sig på en psykiatrisk klinik och blir utskriven den 12 januari. Enligt läkaren på kliniken är pojken inte längre ett hot för sig själv eller andra.

Jag sökte mer information om detta och hittade ett reportage från ABC News samt en artikel på nyheter24. Längre ner finner ni länkar om ni vill se och höra själva.

Det framgår inte tydligt om föräldrarna kände till pojken problem eller inte före adoptionen. Paret tvingas ta emot sonen den 12:e januari annars riskerar de fängelse. Det har ingen betydelse om det är biologiska eller adoptivföräldrar, det är olagligt att överge sitt barn.

 I reportaget med ”Good Morning America” beskriver mamman pojken som väldigt manipulativ och visar en stor rädsla för  11-åringen: - Han försökte bränna ner vårt hus. Han skrev en lapp där det stod "Jag är ledsen att ni var tvungna att dö".

De förklarar också inga disciplinära åtgärder har hjälpt.

Jag blir väldigt ledsen när jag fick höra berättelsen. Det är uppenbart att pojken har seriösa psykiska problem och det kan inte vara lätt att ta hand om honom. Men läkaren tycker att han inte längre är farlig för sig själv eller andra.

Trots läkarens förklaring fruktar föräldrarna pojken. Är de rädda för hans egen skull eller är de rädda om sig själva och vill slippa ansvaret?

Melissa Wescott, som mamman heter, försökte förklara att han är inte som en kliande tröja som man kan returnera.

Nej, det har du helt rätt i. Det är en människa, ett barn!

- Det sista som ett adoptivbarn behöver är att åter igen bli avvisad av en annan familj, säger Karen Poteet, ordförande för delstatens adoptionsprogram.

Den ekonomiska aspekten spelar också en stor roll. Tony och Melissa Wescott säger att de älskar pojken men att han behöver hjälp och det kan inte förse honom med det.

På vilket sätt hjälper de pojken om de överger honom? Han kommer då hamna på ett fosterhem. Om det hade varit biologiska föräldrar och pojken hade utvecklat andra problem kan ju inte föräldrarna lämna över honom till staten.

Eftersom paret nu styrs nu av lagen tvingas de ta hand om honom. Det är synd att de inte styrs av kärlek för barnet och att de tar hand om pojken motvilligt på grund av fruktan för fängelsestraff.

Jag hoppas att läkaren har rätt, att pojken har gjort framsteg och inte är längre en fara. Trots detta kommer föräldrarna att turas om med att sova för att hindra att något farligt händer.

Jag tycker att offret här är pojken. Men jag har även lite sympati för föräldrarna, för att de känner sig hjälplösa men kanske behöver de också hjälp med att uppfostra ett speciellt barn.

Kommentera gärna vad du tycker och hur du ser på saken.

http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/252311-de-angrar-adoption-efter-tva-ar-vill-ge-tillbaks-barnet http://abcnews.go.com/video/playerIndex?id=9389898 http://abcnews.go.com/GMA/Parenting/tony-melissa-wescott-oklahoma-return-adopted-son/story?id=9387389

Min systers goda sms-recept

Jag inledde lördagsförmiddagen med städning och tvätt. Sen tänkte jag unna mig något roligt. Min syster Zenab berättade att hon hade bakat underbara pepparkaksmuffins i veckan. De blev väldigt populära och omtyckta när hon bjöd familjen på fika. Muffinsen blev uppskattade av både vuxna och barn.

Jag bad henne därför skicka mig ett sms med receptet för att testa. Det är ett väldigt enkelt recept som hon har skapat och det tar inte alls lång tid att genomföra.

Pepparkaksmuffins

1 tsk Nejlikor

2 tsk Kardemumma

3 tsk Kanel

3 tsk Bakpulver

3 tsk Vaniljsocker

3 ägg

1 dl Mjölk

3 dl Smält margarin

3 dl Socker

6 dl Mjöl

Gör så här:

1.Sätt på ugnen på 200°

2.Vispa ihop socker och ägg

3.Blanda torrvarorna för sig, och mixa dem långsamt med det vispade sockret och äggen

4.Tillsätt margarin och mjölk

5.Lägg smeten i form och placera dem i mitten av ugnen i ungefär 15-20 minuter

Sen är det bara att bjuda någon du tycker om,  värma lite mjölk och du har en fantastisk god fika! Lycka till och hoppas det smakar!