49:50 för en hummertång

Man har ju varit ute och snurrat i Europa några dagar och kan berätta att kommersen är livlig både i Amsterdam och Bryssel dit vi styrde kosan. Som turist är det inga problem att bli av med slantar, eurosarna sprätter iväg som torra ärtor.

Amsterdam med sina kanaler, spårvagnar och ihärdigt cyklande befolkning är definitivt en cool stad, tillbakalutad och effektiv på samma gång. Inte minst imponerar kollektivtrafiken med  turtäthet, snygga vagnar och elektroniska infoskyltar.

Stan hade ju turen att till skillnad från hamnstaden Rotterdam slippa bli bombad under krigsåren,  hela centrum är förklarat som världsarv, välförtjänt med alla dessa sköna gamla  tegelhus längs de trädkantade ringarna av kanaler. Idyllerna avlöser varandra.

Vem murade husen? Det får man aldrig veta i turistbroschyrerna.  I princip vartenda hus är strålande exempel på gediget yrkeshantverk, hundratals miljoner bruna tegelstenar sammanfogade till en stad. Fasader med rader av finesser: fönstervalv, utskjutningar, tvärställda stenar. Leve murarna som byggde världsarvet med slev och bruk!

Amsterdams mörka sida blir påtaglig vid ett besök i huset där den lilla Anne Frank gömde sig i två år innan hon forslades till Auschwitz och svalt ihjäl i nazisternas utrotningsläger. Hon var inte ensam. 103 000 amsterdambor med judiskt ursprung sorterades ut, samlades ihop, kördes iväg i boskapsvagnar och förintades.

Modiga människor, fackföreningar, socialister och kommunister gjorde förvisso livsviktigt motstånd mot judeförföljelserna men holländsk polis hjälpte den tyska militären med bevakningen så att ingen flydde från uppsamlingsplatserna.  Vem  som förrådde familjen Franks gömställe har aldrig klarlagts.

Glädjande då att kön ringlade så lång till Anne Franks hus. Hennes öde, hennes dagbok om tiden som oskyldigt drabbad har som få andra vittnesmål etsat sig fast. Vi hörde många olika språk bland de köande som ville se hur det var för att inte glömma Europas mörka historia för alls inte så länge sen.

Beneluxländerna, kol- och stålunionen, det var kärnan i det EU som växte fram efter kriget för att hindra en våldsam upprepning, en nobel fredstanke, som fungerat åtminstone i Centraleuropa. Man får bortse från Jugoslaviens upplösning där EU:s roll inte alls var fredsbevarande.

Men EU har blivit en koloss och ett besök i Bryssel, vår nya huvudstad, väcker frågan hur kriget fortsätter med andra medel och på andra fronter. 

Stan är ganska tydligt delad mellan fattiga och rika. Makten blåser upp sig med väldiga skrapor av glas och betong i den högre, luftigare delen.  I den lägsta delen är det skitigare. Från hotellfönstret ser jag ut över kvarterets bakgårdar och förundras över det eftersatta underhållet. Putsen flagar.

Bryssel - eller franska Bruxelles eftersom stan är tvåspråkig - har en rik historia och de rikas palats och katedraler är magnifika.  Att låta blicken vandra över byggnaderna kring Grand Place, åter ett världsarv, fyller mig med beundran - och bävan. Vilka uppoffringar har inte krävts för att uppföra dem!  Vilka var det som fick uppoffra sig då och vilka får göra det nu?

Nere bakom Gare de Midi ligger ett fyllo utslagen på en trasig bänk. I butikerna kring centrum ligger lyxaffärerna tätt. Jag noterar att en hummertång i rosfritt kan införskaffas för 49:50.  Äh, 450 kronor för en tång är väl ingenting för en hyggligt lönad EU-byråkrat.

Men nu ska vi vara snälla. EU-parlamentet har vi också besökt men missade rundturen för att se hur de har det därinne våra folkvalda,  valda av en minoritet och utan avgörande makt men deras hus är verkligen sevärt.

Det fanns också massor med fina broschyrer på samltiga EU-språk. Jag plockade åt mig flera stycken. Man har ju ändå varit med och bekostat härligheten.

Kommentera:

Namn:
E-post:	(valbar)
Uttryck:
Kom i håg mig | Glöm mig