Björn Erik Rosin, Kumlanytts krönikör, har upptäckt att den svenska byråkratin inte går av för hackor...

Jag har lydigt tagit nummerlappen på Teliabutiken i Umeå och väntat på min tur. Väl framme vid disken framför jag lugn och med internationellt självsäker uppsyn, nåja, mitt ärende. Jo, det är så att jag undrar om det här med mobilt bredband och vad det kan finnas för olika lösningar och kostnadsalternativ.

- Får jag be om legitimation.

- ???

Den unga flickan log så vackert när hon bad om identitetshandling. Men jag blir ändå en rad frågetecken inför just det bemötandet. Hade kanske väntat mig att hon skulle börja lägga upp olika bredbandsprojekt framför mig … Men då jag är en foglig person och vet att det sällan är något idealiskt öppningsdrag att sätta sig på några höga hästar över huvud taget så halar jag fram passet.

Hon tittar i det och knappar in något på sin dator. Sen kommer beskedet.

- Jag ser att du är skriven utomlands. Då kan du inte ta något abonnemang på bredband. Ja, möjligen om du känner någon som går i god för dig och tar på sig att stå för kostnaden …

Jaha, tjaså tja då så. Tänker jag och lomar ut på Kungsgatan i Umeå.

Efter 22 år i Paris återvände jag förra hösten till hemlandet. Svensk medborgare och allt och med svenskt pass utfärdat av svenska ambassaden i Paris.

Men så lätt är det inte att bli helt accepterad i den svenska gemenskapen har jag upptäckt. Och då ska vi inte nämna alla välarvoderade högtidstal om att vi ju alla numera är européer och vårt gemensamma Europa och blablabla …

En del varningar hade jag fått från bekanta i Sverige inför hemkomsten. ”Du kommer att krisa ihop när du går på Ica eller Coop och ser grönsaksutbudet”, försökte någon. Nja, visserligen är de flesta gurkor och paprikor och broccoli rejält inplastade i det Sverige, där ju näringslivet och politikerna, som bekant, bara har miljö och hållbar utveckling för ögonen. Men precis som i Paris förnäma saluhallar kommer de flesta grönsakerna också i Umeå, Stockholm, Junsele eller Falköping från Holland. Så den kulturklyftan är inte mycket att orda om.

Nej, det finns andra saker att undra över än hur köttet är styckat eller att så många svenska städer släcker på lördageftermiddag och håller igen till måndag morgon. Men just det här med att inte räknas hade jag inte riktigt räknat med.

Som när jag i Uppsala faller för en söt eventförsäljerska som lyckas få mig att ta ett abonnemang på mobiltelefon. För en mobiltelefon behövs ju har jag insett under en tids vagabonderande i det gamla landet. Hon lovar att jag ska kunna använda telefonen samma kväll eller senast dagen därpå.

Men icke. I en telebutik i Skövde tar man sig an problemet sedan min mobil varit hur död som helst i några veckor och bara signalerat ingen kontakt med nätet.

- Ja, vi är ju inte särskilt nöjda med vårt eventbolag. Vi har haft problem med dom, meddelar en, återigen, söt försäljerska medan hon börjar knappa in mina uppgifter i sin dator.

Men ingen skugga, ingen mörk i alla fall, över eventbolaget just den här gången. Nej, nu visar det sig att jag av kreditprövningen vägts på en våg och befunnits för lätt. Just för att jag fortfarande räknas som utlänning. Och bara helt nyligen upprepades samma i en annan telebutik i Stockholm. Inte kreditvärdig lyser det om mig inför alla kunder i butiken och jag börjar känna mig som om någon insyltad i Trustorhärvan plötsligt ertappats med att strosa omkring obekymrat i någon galleria, eller köphelvete.

Och om jag nu inte skulle kunna betala den månatliga avgiften för mobilabonnemanget är det väl bara att knipsa av min linje. Som värst skulle ju telebolaget förlora någon hundring. Inte mycket, särskilt som de ändå skryter med att just deras abonnemang är så billigt. Så då så.

Sent, ganska sent, alltför sent förmodligen, insåg jag att det är Skatteverket som står för folkbokföringen. I det Sverige jag lämnade en gång var det ju kyrkan som höll i såna frågor. Jag pallrar mig till sist i väg till Skatteverket för att bli registrerad som svensk och fyller i några formulär.

Då ser den unga damen att jag angett att jag har särbo eller delsbo och dotter kvar i Paris.

- Hur mycket kommer du att vara i Paris varje år?

- Tja, inte vet jag. Har det någon betydelse?

- Jo, det kan det ha för handläggningen av ditt ärende.

- ???

Raden av frågetecken igen. Vad är det här för DDR-fasoner? Har man inte rätt att bo var som helst om andan faller på? Tänker jag men säger försiktigtvis inget. Inte riskera att få ett ”Hörnunu, men lilla vän, nu är det så här” tillbaka.

Så småningom blir jag i alla fall infogad i det svenska systemet. Fast inte riktigt ändå. En dam på Skatteverket i Stockholm hör av sig och meddelar att jodå allt var nog riktigt ifyllt. Men den viktigaste uppgiften saknades; lägenhetsnumret. Lägenhetsnummer? Räcker det inte med c/o-adress, antal trappor, postnummer, portkod, telefonnummer, födelsenummer …?

Inte ens min hyresvärd vet vad lägenhetsnumret är för något, men efter lite rotande hittar han något som han tror vara det som efterfrågas. Och sen verkar allt frid och fröjd. Men lägenhetsnummer? Kan det vara något annat än en kulturgeografs våta dröm om att passa in varje svensk i rutnät med koordinater och allt?

Ja, så där kan det hålla på för en hemvändare. Har bara börjat inse att Sverige nog är ett rätt ordentligt byråkratiskt land. Fast det har inte svenskarna insett. De tror att det är fransmän och andra sydeuropéer som hukar under en obeveklig byråkrati. Mais non …

Björn Erik Rosin